Det är nästan som en hobby, det är sant.
Att tappa den där mobilen i marken och sedan säga : hoppsan och att lägga till ett litet skratt som slutar med en pinsam tystnad.
Ja, det har blivit min hobby kan man säga.
Att se mobilen ligga på golvet efter några ''duns'' ''duns''
Där ligger den, den ligger där mitt framför ögonen och ligger bara där.
Det kan ta några minuter innan jag faktiskt bryr mig.
Men sedan plockar jag upp den och tankarna far hit och dit.
Jag tappar den sedan åter igen, på samma sätt jag gjorde nyss.
Att jag aldrig lär mig tänker jag då.
Har precis insätt att den kanke bara är meningen, meningen att om man tappar något tillräckligt många gånger så går den tillslut sönder.
Sönder, trasig, helt förstörd.
Då kommer ljuden igen, ''duns'' ''duns''
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar